top of page
Search
  • Writer's pictureSabrina

16. Ekorrar och vargar



Kära dagbok!


Så var det klart. Hazel var såld. Jack hade återvänt. Jag hade bara Raven att sköta men jag hade vår Trail Riding. Jag klarade mig, men något överskott blev det inte.

Så det blev en del extra stalljobb och sedan hade jag ju arbetet på Godset Silverglade, det som jag gjorde för klubbens räkning.

Ja, jag vet att jag låter dyster, men jag kände mig lite övergiven och tom.

Nu får jag ägna mig extra mycket åt Raven, tänkte jag, nu när jag har mer tid över.


Raven var ute i hagen. Jag tog hans träns och gick ut och lockade på honom. Han glodde misstänksamt på mig: Tänkte jag ta ut honom på något arbetsamt? Han som hade det så mysigt här i hagen!

Jag lockade igen och höll fram en äppelbit. Han ruskade på huvudet så manen flög, fnös och kom lite närmare. Han brukade inte hålla på så här! Men, tänkte jag, förut hade han alltid Billy, och Billy kom genast, när man kallade. Då brukade Raven följa med. Nu var Raven ensam, så nu brydde han sig inte om att komma.

Jag funderade en stund. Sedan gick jag och lämnade hans träns på en gren utanför hagen. Jag gick till stallet och grävde fram min lilla beredskaps-väska, den som Thomas Moorland hade sagt åt mig att förbereda. Det kändes som så länge sedan, nu.

Ur väskan tog jag min sjal. Jag lade den löst kring min hals, tog några morötter och gick tillbaka till hagen.

Jag höll lockande fram en morot och kallade på Raven. Han lyfte på huvudet. Han kanske väntade sig att jag skulle närma mig honom, men jag stod stilla där jag stod.

Då närmade han sig långsamt. Jag höll fram moroten. Han kom fram, sträckte på halsen och tog den. Jag stod stilla. Han trampade lite, osäker på vad han skulle göra. Då tog jag upp en morot till ur min ficka. Nu kom han fram, tog moroten och stod kvar. jag sträckte ut handen och gned honom i pannan.

”Saknar du Billy, lille Raven”, jollrade jag och lät handen glida ner över hans hals.

Raven lät mig hållas, så jag fortsatte att prata och att klappa honom. Sedan lät jag min sjal glida ner över min arm och mjukt och försiktigt tog jag den och lade den över hans manke, så att den hängde ner på hans andra sida medan jag höll i den andra änden.

Raven fnös och tänkte rygga tillbaka, men kvickt som en vessla tog jag tag i den nerhängande änden medan jag höll den andra änden i handen.

Fångad! Sjalen blev som en mjuk snara runt hans hals.

Han kastade med huvudet, men jag tog ett fastare grepp, och han gav sig. Han var ju, trots allt både inriden och tränad, så han erkände att han nu var fast.

”Då går vi en sväng, då, lille Raven!”

Jag ledde honom ut ur hagen och han lät sig tränsas.

Vid stallet sadlade jag honom och sedan tog jag honom på en tur över fältet, bort mot den nedlagda gruvan.

Ett av Marys bortsprungna får dök plötsligt upp. Raven kastade sig åt sidan jag kände hur han trampade ner hårt med bakbenen men han stegrade sig inte.

Jag klappade honom och berömde honom en lång stund.

Sedan övade vi flera gånger att öka tempo och sedan sakta ner. Han fick galoppera lite, men sedan sakta ner ända till skritt. Flera gånger tränade vi så.

Då kom plötsligt Pixie farande så marken dundrade under hästens hovar.

Raven snodde runt och försökte kasta sig iväg, men jag lyckades lugna honom.

Det här går ju bra! tänkte jag, men då kom förstås Fairy i sporrsträck och Raven tog flera galoppsprång innan jag fick håll på honom.

”Woa!” ropade jag, ”vad håller ni på med?”

”Häng med!” hojtade Fairy. ”Vi ska till Firgrove! Häng med, Sassa!”

Vad håller dom på med? Bäst att rida efter dom! tänkte jag och vände Raven i riktning mot Firgrove.

Väl där möttes vi av upprörda röster och folk sprang hit och dit, en del med håvar i händerna.

Fairy såg mig och grinade upp sig i ett tjuvpojksleende.

”Kolla, kolla, kolla!”

”Kolla vad då?”

”Ekorrarna!”

Jag såg inga ekorrar.

”Jamen! Dom har rymt! Dom är överallt! Mr. Franklin har nästan fått en hjärtattack, för plötsligt ramlade en ekorre ner på honom från taket på hans hus!”

”Hur vet du allt det här? Och vad har hänt?”

”Jag vet det för en kompis ringde! En varg! Det var en varg som kom och skrämde ekorrarna, du vet, dom där ekorrarna som man kan köpa... du vet, där borta...!”

”Bind din häst och hjälp till att fånga in dom!” Pixie stod där med en håv i handen.

”Åh, Brinny!” det var Felicity. ”Du hörde? Ekorrarna är livrädda och dom springer runt precis överallt! Kan du hjälpa till att få tag på dom?”

Så jag ställde in Raven i det yttre stallet, tog håven som Felicity gav mig och började leta.

Det lät som om något hände inne på friseringen, så jag gick dit och öppnade försiktigt dörren. Madame Glamour stod i ett hörn och viftade med en kam-krage.

”Schas! Schas!” hojtade hon, och en olycklig ekorre hoppade runt, från frisörstolen till schamponeringen och från schamponeringen till hyllan med hårprodukter. På golvet låg saxar, papiljotter och flaskor med hårprodukter.

”Ta ut den! Den välter allting!”

”Stå alldeles stilla!” sa jag, ”då kanske den kan sätta sig, och då kanske jag kan fånga den i håven!”

Men ekorren satt inte stilla, så jag jagade den runt hårsalongen tills den hamnade i ett hörn, och swosh! där fick jag fast den i håven.

Ekorren sprattlade och klöste och jag fick ställa en fot på skaftet till håven så att jag skulle kunna få händerna runt nätet och hålla ihop det som en säck kring den vettskrämda gnagaren.

När jag kom ut, verkade det som om saker och ting lugnat ner sig. Jag gick med den sprattlande krabaten till Firgroves djuraffär.

”Är det många kvar att fånga?” undrade jag.

”Nej, nu är det bara en kvar!”

Jag såg Fairy springa förbi och efter kom Pixie med en håv.

”Fångad!” skrek hon triumferande och sänkte håven över Fairys huvud.

Just då sprang en liten ekorre fram från under ett hus och Mrs. Packard, som tydligen stått på lur, fångade elegant den lilla rymmaren. Hon lämnade den till djuraffären och sedan gick hon lugnt fram till Pixie, som höll en skrikande Fairy fången. Mrs. Packard tog håven ifrån Pixie, befriade Fairy och sa:

”Tack, flickor, nu behövs inte er hjälp mer, så nu kan ni rida hem!”

Det är märkvärdigt hur en del människor liksom bara kan säga en sak, helt lugnt, och genast bli åtlydda. Så skulle jag också vilja kunna göra!

”Men varför blev det så här? Var det verkligen en varg, här, inne i själva byn?” undrade jag.

”Ja, den kom ända fram till djuraffären och sniffade runt! Ekorrarna blev som galna! Och katten har rymt. Men han kommer nog tillbaka!”

Jag tyckte det lät lite oroväckande. En så orädd varg skulle väl kunna dyka upp lite när som helst! Bara den inte kom och skrämde hästarna imorgon, när det var dags för en ny Trail-ritt!

När jag och Star var på väg hem från Ranchen senare, på kvällen, red jag förbi Andy, där han stod och vaktade sina får. Jag hjälpte honom att tända hans vargfacklor, som han har fäst runt om på stängslet till fårhagen.

”Stanna inte för sent ikväll!” sa jag. ”Är du säker på att du inte vill rida hem med mej?”

Men Andy var trygg. Han är inte rädd för varken varg eller mörker.

Väl hemma, ringde jag till Alicia och berättade om min dag. Hon gillade inte att det strök omkring vargar inne i byn. Sen berättade hon lite om sina studier och jag lyssnade avundsjukt.

Åh, jag skulle verkligen vilja ha råd att plugga!

Men Ronan kom och hämtade mig för att gå igenom morgondagen, så jag kunde inte grotta ner mig i annat, utan koncentrerade mig på vad som låg framför mig just då.

Men jag tänkte en del på vargar också. Och på min vargteckning, den som föreställde den vackra Theresia. Jag måste verkligen sluta gå omkring och vara svartsjuk, tänkte jag. Andy är inte rädd för vargen. Jag borde inte vara rädd för min påhittade varg heller!

5 views0 comments

Recent Posts

See All

15. Har du strulat med André?!

Kära dagbok! ”HAR DU STRULAT MED ANDRÉ?” Jag kom muntert gnolande från badrummet och mötte Jack, som glodde på mig med alldeles svarta ögon. ”...Va.…?” ”Ja! Har du?” ”Va? Nej! ...nej! Såklart inte! Va

14. Tillbaka

Kära dagbok! Idag skulle Jack komma tillbaka. Eller snarare ikväll, någon gång. Han hade varit lite svävande vad gällde tiden. Idag var torsdag, så vi hade en Trail att rida. Jag skulle ha Hazel igen,

13. Pixie och Fairy

Kära dagbok! De följande Trail-ritterna red jag Hazel. Hon var lugn och mjuk och hade ett stabilt temperament. Säker på hovarna var hon också, både i uppförsbackar och nedåtlut. Jag red sist med henne

Kommentare


bottom of page