top of page
Search
  • Writer's pictureSabrina

14. Tillbaka


Kära dagbok!

Idag skulle Jack komma tillbaka. Eller snarare ikväll, någon gång. Han hade varit lite svävande vad gällde tiden.

Idag var torsdag, så vi hade en Trail att rida. Jag skulle ha Hazel igen, kanske för sista gången. Jag skulle rida sist idag. Det kändes bra, jag var ofta lite nervös för att rida först, för vad skulle jag göra om något hände och en eller flera hästar blev skrämda och kom rusande bakifrån?

Men allt var lugna gatan. Vi drog våra säkerhetsbestämmelser: Lugnt tempo, avstånd i alla lägen, koncentration på hästen... och berättade om de praktiska arrangemangen. Idag var det bara sex deltagare, två hade anmält förhinder. Oss gjorde det inget, vi fick betalt ändå.

Sen begav vi oss iväg till Firgrove för morgonkaffe och för att hämta och dela ut matsäck. Redan på vägen dit började en häst halta. Det var en privatägd häst. Hela gruppen stannade för att se vad som hänt. Hästen hade kastat en sko. Okej. Ekipaget fick ta en transport från Firgrove till Moorland och besöka Konrad Smed. Ingen trail-ritt för dem idag!

Nu hade vi bara fem ekipage att ansvara för. Vi red uppför stigen till bergspasset. Allt var lugnt, tills vi var nästan uppe på krönet. Då stannade en häst lite oväntat för att kissa. Jag ropade en varning, men nästa ryttare var inte tillräckligt snabb med sina reaktioner för att stanna, utan red in i hästen framför, som hade kissat färdigt och slog efter den som krockade med honom.

Den sparkade hästen fick spelet, gick upp på bakbenen och satte sedan iväg, trängde sig förbi två andra hästar och var på väg att skena nerför den branta stigen.

Ronan slängde snabbt om ett halvt varv med sin häst, fångade den skräckslagna hästens tygel med ena handen och red med den en bit på stigen, innan han fick den att stanna. Han är verkligen en skicklig ryttare!

Efter den här händelsen hade vi nog hjärtklappning allihop.

Ronan sa åt oss att sitta av och ta en stund med våra hästar för att lugna dem. Sedan fick vi leda hästarna ganska långt i nerförsbacken, innan han tyckte att det verkade tillräckligt stabilt för att vi skulle kunna sitta upp igen.

När vi kom ner till Valedalesjön, var vi alla trötta och tacksamma för att få vila.

Vi hade bara en liten grupp att uppträda för, men i Valedale brukade det samlas folk som visste att vi skulle komma, så vi fick en ganska bra publik ändå.

Det kom en tjej jag inte sett förut som kom fram efteråt och presenterade sig som Vanessa. Hon hade en hel man av lockigt hår i en underbar, rödbrun färg. Hon sa, att hon tyckte om vår musik och hon praktiskt taget åt Ronan med blicken när hon sa det.

Ja, varsågod, du, tänkte jag och log inombords, för snart skulle den här dagen vara över och Jack skulle komma. Jag kunde vara generös.

Tillbaka i Firgrove hade vi mycket att diskutera. Hur kunde man förebygga det som hänt? Vi måste inskärpa vikten av att hålla avstånd och den som red sist fick ropa till de andra om avstånd, så snart hästarna verkade komma för nära.

”Men dom var inte nära varandra, dom höll bra avstånd!” protesterade jag, för jag kände mig anklagad.

”Det som hände idag var inte ditt fel!” lugnade mig Ronan. ”Du kunde ju inte veta att det var en ryttare som satt och sov!”

Om det varit en vanlig dag, skulle jag nog varit mer upprörd och omskakad, för det var en farlig händelse, något som inte skulle få hända, men idag... Jag hade så mycket annat att tänka på, just idag!

Tillslut var vi i alla fall färdiga med dagen. Jag visslade efter Vixen och gick för att duscha.

Nu började jag på allvar fundera över vad som skulle hända när Jack kom tillbaka.

Skulle vi vara lite främmande för varandra först, efter att inte ha träffats på så lång tid?

Vad skulle vi prata om? Om han berättade om den där välgörenhetskonserten, skulle jag nog låtsas att jag inte sett bilden i tidningen. Svårt, förvisso, men säkert bäst så. Svartsjuka är en så destruktiv känsla.

Jag duschade, varmt och länge och med en handduk om håret gick jag ut i korridoren klädd i min morgonrock.

Där stod han. Just utanför min dörr. Vi såg på varandra. Och såg. Tog ett steg närmare. Och bara drogs mot varandra, som magneter.

Föll in i varandra, storögt, ordlöst. Ramlade in i mitt rum. Slet bort överkastet. Hans kläder föll som höstlöv över golvet.

”Du! Åh!” andades han.

”Ja! Du! Åh!”

7 views0 comments

Recent Posts

See All

16. Ekorrar och vargar

Kära dagbok! Så var det klart. Hazel var såld. Jack hade återvänt. Jag hade bara Raven att sköta men jag hade vår Trail Riding. Jag klarade mig, men något överskott blev det inte. Så det blev en del e

15. Har du strulat med André?!

Kära dagbok! ”HAR DU STRULAT MED ANDRÉ?” Jag kom muntert gnolande från badrummet och mötte Jack, som glodde på mig med alldeles svarta ögon. ”...Va.…?” ”Ja! Har du?” ”Va? Nej! ...nej! Såklart inte! Va

13. Pixie och Fairy

Kära dagbok! De följande Trail-ritterna red jag Hazel. Hon var lugn och mjuk och hade ett stabilt temperament. Säker på hovarna var hon också, både i uppförsbackar och nedåtlut. Jag red sist med henne

留言


bottom of page